Perfektionism kanske låter som en lockande egenskap, men kan faktiskt vara en livslång plåga. Jag läste att perfektionisten redan i tidig ålder fått lära sig att det värde du har som människa står i relation till vad du presterar. Det gör att du gång på gång måste återerövra ditt människovärde genom att ständigt vara ”perfekt”, både på jobbet och i privatlivet. En sådan inställning kan troligen kortsiktigt leda till framgångar – men på längre sikt finns en betydande risk för depression och utbrändhet.

Jag gick i den fällan själv så jag vet vad jag talar om. Att alltid sträva efter bekräftelse genom beröm för prestation ger inte alltid någon belöning i det långa loppet, men kanske dåligt mående och krass hälsa innan målgång.

Att leverera ”good enough” handlar om att minska sina prestationskrav, att allt man gör inte behöver vara så perfekt. Världen går inte under för att en rapport blir fyra sidor istället för tolv, att förrådet inte blev städat den här veckan heller eller att allt på den egna att göra listan på jobbet inte checkades av just idag. Det handlar om att hitta vägen bort från perfektionism, kontrollbehov och prestationskrav.

På ett ytligt plan handlar det om att lära sig prioritera, när är det viktigt att jag presterar riktigt bra, när behöver jag leverera 100 procent? Och när behöver jag inte det?
Men på ett djupare plan handlar det om ens egen självbild.

Att börja tänka mer ”good enough” betyder att börja reflektera mer över vad som egentligen är viktigt i livet. Vem är det som sätter mina inre mål för hur jag ska agera? Vad är viktigt för mig? Och vem vill jag vara? Är det verkligen ”perfekt” eller duger det kanske med good enough? särskilt om det förra ger en tomhet efter att gett allt till omättliga organisationer men det senare ger en inre tillfredställelse balanserat liv och ändå ett väl utfört arbete.

Jag önskar att min hjärtsköterska kunde tillämpa lite mer good enough och Hakuna matata istället för att sträva mot perfektion med mitt blodtryck. Låt oss nöja oss med läkarens mål 139/89 tänk på att jag är 60+, överviktig och CABG opererad. Att sträva mot 130/80 känns som både ouppnåeligt och överambitiöst, ett utmärkt sätt att hålla mig olycklig och ångestfylld.

Istället för att göra mitt liv till en misslyckad misär och förringa mina ändå framsteg och förändringar i livsstil för en bättre hälsa kanske lite positiv feedback och uppmuntran vore på plats.